självmord & mytologi

att det sker fler självmord vid juletid är falskt. det stämmer inte. siffrorna säger annorlunda. det är en, så att säga, urban myt, vilka vi har många av (till exempel det där om att vi sväljer ett visst antal insekter per år, vilket var ett påhitt, i ett reportage om urbana myter, för att göra en poäng angående dessa myter).

myter får sitt fäste i och med att de anspelar på starka känslor. och den här, den gillar vi.

vi måste alltså manifestera hur pass ensamma vissa människor är, så pass ensamma att de tar sitt liv, speciellt under juletid, för det är ju då man verkligen måste vara med någon. det är ju vad julen handlar om. 

för att stärka vår egen känsla av hur mycket gemenskap vi egentligen har omkring oss, i synnerhet kring juletid? ja, det ter sig så.

vi utnyttjar andra människors utsatta situation; ensamhet, för att kunna må bättre själva.

vi njuter alltså av att andra har det dåligt, annars kan vi inte själva ha det så bra som vi har det.

logiskt samtidigt som väldigt lågt.

men det är så människan fungerar. det är så vi fungerar.

vi är monster. iskalla monster.

därför avskyr jag julen. därför avskyr jag människan. för i grund och botten är våra drifter så lågt fungerande och så vitala för hur vi är och agerar. och julen, den är bara ännu en manifestation av hur vedervärdig människan egentligen är.

och därför uppskattar jag att spendera julen med de boende på jobbet. de lägger inget större värde i julen. det är bara ännu en dag. en dag där det uppenbarligen äts mer mat än vanligtvis.

psykiskt sjuka är ibland så mycket friskare än de "normala"...

dagens: sufjan stevens - holland

asocialitet & sömn

ett av mina största problem är, att lämnas jag ensam, då fortsätter jag att vara ensam. min sociala förmåga och mitt sociala intresse är undermåligt. jag sitter hellre och bara glor och kanske går några varv runt lägenheten än lyfter på luren och ringer någon. jag har testat förr att bara vara ensam ett tag, utan att göra någonting speciellt.

det blev bara en vecka. bodde i gävle på den tiden.

men jag... trivdes är fel ord, för trevnad var det inte... men det var ett slags känslomässigt lugn.

när jag har människor omkring mig tar det så jävla mycket utrymme att ständigt hålla koll och analysera och att försöka anpassa mig själv till omständigheterna. när jag är själv slipper jag det. vilket är väldigt tragiskt.

vad som dock ställer till problem är att jag inte kan somna. jag har alltid haft problem med det. men jag har lättare för att somna när det är någon annan jag sover med och efter tre år vänjer man sig vid att den andra personen är där.

i övrigt hitta jag ett superball program: www.dream-recorder.com.

man spelar in när man sover så analyseras en sömn på nåt sätt.

måste jag göra någon dag.

sometimes I feel like a sad song

på när John Denver skrålar om sitt jet-plane som han inte vill åka iväg i, gitarren svajar som om han matat den med whiskey och cornflakes och hans röst påminner om en präst som är blint övertygad om sin trosuppfattnings helighet.

"so kiss me and smile for me"

fick biobiljetter för två av företaget. kramade chefen. sade god jul.

det enda som upptar mina tankar, när jag inte funderar över vad som är fel på alla andra, är vad som är fel på mig.

borde egentligen starta en hobbydiagnos-site och dela ut personlighetsstörningar än hit och karaktärsneuroser än dit.

vill du få en tvivelaktig diagnos av en okvalificerad kvackare? skicka mig bara ett meddelande med en fallbeskrivning och jag är din man!

juste och dexter

I stilla frid satt jag strax utanför Stuvsta och läser "Darkly dreaming Dexter" av Jeff Lindsay. Och jag hatar när folk tilltalar en som man inte känner. De lutar sig fram och försöker söka ögonkontakt och man vet inte riktigt om det faktiskt är en själv de pratar med. Säger man någonting till dem och det faktiskt är så att de inte pratar med en blir resten av resan något besvärlig och en sköra stolthet är sårad för alltid (underbar sak att ta upp när man går ner i en emotionell lågkonjunktur och inte riktigt orkar annat än att skämmas över sig själv).

Men någon ursäktar sig och jag ser mig omkring.

"Är den där boken efter serien på TV?" säger någon till mig.

Och det sjuka är, att jag fortsätter samtalet. Jag pratar på och rekommenderar serien och böckerna starkt och förklarar vad som är bra med serien och böckerna och blablabla... Sen stiger jag av vid Älvsjö, innan samtalet når den där pinsamma tystnaden som uppstår när två främmande människor börjar samtala om ett gemensamt ämne men finner att ingenting mer är delat dem emellan.

Jag har blivit alltför juste för mitt eget bästa.

Jag hjälper dame vid IKEA att dra den överpackade vagnen till sin bil, jag ler åt kassörskan och skrattar lätt åt hennes standardfras om det hektiskta i julhelgen, jag önskar god jul och gott nytt år åt mina kollegor, jag ger korrekta vägbeskrivningar åt främlingar som förirrat sig och jag ringer polisen när någon blir överkörd.

Jag har förlorat mig själv.

skulder och asperger

mor ville låna pengar. igen.

meddelade hon över sms.

det var ett tag sen senast nu... och jag är dålig på att säga nej. men jag gjorde det ändå. med allt jag kunde förmå. över sms. goda förklaringar till hur saker och ting inte ska vara.

men aldrig hur de ska vara.

aldrig varför.

betalade för några månader sen tillbaka tusen pix till ett ex, vilka hon aldrig fått tillbaka när hon lånat ut väsentligt mer till mor. gjorde det för att jag skämdes. skämdes för att jag inte insett att jag borde ha gått emellan och sagt nej. att jag inte förstod hur saker och ting egentligen borde ha sett ut.

annars började dagen dåligt.

chockvakna till "bring the night" av kaskade, på alldeles för hög diskant. förkylning. obligatoriska matsmältningsproblem, grus i ögonen. grekerna går lös på varandra. medvedev och putin har någonting jävligt fuffens för sig.

afrika är fortfarande inte ett land.

slutade däremot bättre. chefen skickar mig och två kollegor på två föreläsningar om autism och asperger (eller autistisk psykopati som Asperger själv kallade det) 10-11 februari.

parasit och högtravande skit

pulsen stiger och det matta sätter sig som ett filter över ögonen. klockan är bara kvart i ett, lunchtid, men jag lägger mig, som jesus på korset, och sover... på jobbet.

jag somnar aldrig, men nästintill.

hör klienter sluddra om huruvida varor ska placeras i kyl eller inte, för att försvinna djupare och krypa ihop i fosterställning.

sov antagligen bara tre timmar eller så inatt. lade mig vid elva för att läsa "parasiten" av fredrik ljung. en bok, som jag tyvärr antar att den rider på vågen jens lapidus "snabba cash". den handlar om en kvasipsykopatisk handelsstudent som knarkar sönder sina "strålande" karriärsutsikter. den har ett intressant språk; späckat med fina ord som verkligen inte finner sin plats i språket, liksom dagens deckarromaners veka försök att lyfta sig själva från bottenslamsnivån med en och annan föråldrad synonym hämtad från microsoft words tvivelaktiga synonymlager.

men till skillnad mot dessa deckarsluskar lyckas han få det att bli ett högtravande skitsnack som spär på stereotypen om "börshajens" nonchalanta narcissism.

efter en timme lägger jag boken åt sidan, ligger vaken i mörkret en timme, för att sedan kolla på senaste avsnittet av dexter och simpsons...

sömndrucken med påsar under ögonen och en antagligen tämligen blek nuna beger jag mig ut bland kollegorna. de gillar inte vad de ser. jag utstöter något om att jag är sjuk och fått remiss till specialistläkare men inte kommer att få någon tid förrän nästa år.

vilket suger.

men privatisera vården ni, alliansen. kör hårt. diket räknas säkert som en fil i er värld, och det är okey för mig... så länge ni inte dribblar med anledningarna till varför ni gör allt ni gör: er nonchalanta narcissism och högtravande skitsnack.

The Oja Syndrome

Mattheten börjar tära på mig. Vaknar varje morgon med en kista ben i bröstkorgen.

Men, fake it 'til you make it! eller vad var det nu man sa?

Inte för att jag tror ett dyft på det tankesättet. "Med en positiv inställning..." my ass! Det enda som kan göra att någon faktiskt köper konceptet att låtsas sig till en verklighet är tyvärr dumhet. Ignorans. Visst kan man försöka ändra sitt sätt för att försöka skapa lite bättre förutsättningar, till exempel att inte komma till jobbet och gnälla hela jävla dagen över jobbet utan istället hålla käften och le åt de där korkade jävlarna som spyr ur sig värre dynga än muzaken. Då kanske man slipper förvärra miljön inför nästa dag.

Men det är i grunden en synvilla. Och förblir en synvilla.

Även om jag har viss tilltro till den kognitiva beteende-terapin tror jag inte att den fungerar på riktigt om man inte är riktigt tidigt ute med den. Är man en negativ jävel som är trött på livet vid 20-40 års ålder, ja, då finns det nog grunder till det; uppväxten. Går den att ändra i efterhand? Nej. Den kommer alltid att ligga kvar, därför blir den kognitiva beteende-terapin bara ett plåster för att dölja såret. Man präntar in ett nytt tankesätt som lägger sig ovanför det gamla, vilken alltid kvarstår.

Terapin handlar mycket om coping, och att hantera olika situationer rätt funkar inte alltid, så den gamla sidan kommer alltid att komma fram till ytan igen.

I slutändan handlar det om hjärntvätt.

Man vill ändra en person genom att lura den att den tänker på ett annat sätt än den egentligen gör.

I övrigt namngav jag ett nytt syndrom idag. The Oja Syndrome.

Har noterat att det finns en variant av hypokondri som kännetecknar sig i en abnormal övertygelse om och strävan efter en (neuro)psykiatrisk diagnos.

Jag håller just nu på att strukturera en diagnosbasis till DSM-V.