juste och dexter

I stilla frid satt jag strax utanför Stuvsta och läser "Darkly dreaming Dexter" av Jeff Lindsay. Och jag hatar när folk tilltalar en som man inte känner. De lutar sig fram och försöker söka ögonkontakt och man vet inte riktigt om det faktiskt är en själv de pratar med. Säger man någonting till dem och det faktiskt är så att de inte pratar med en blir resten av resan något besvärlig och en sköra stolthet är sårad för alltid (underbar sak att ta upp när man går ner i en emotionell lågkonjunktur och inte riktigt orkar annat än att skämmas över sig själv).

Men någon ursäktar sig och jag ser mig omkring.

"Är den där boken efter serien på TV?" säger någon till mig.

Och det sjuka är, att jag fortsätter samtalet. Jag pratar på och rekommenderar serien och böckerna starkt och förklarar vad som är bra med serien och böckerna och blablabla... Sen stiger jag av vid Älvsjö, innan samtalet når den där pinsamma tystnaden som uppstår när två främmande människor börjar samtala om ett gemensamt ämne men finner att ingenting mer är delat dem emellan.

Jag har blivit alltför juste för mitt eget bästa.

Jag hjälper dame vid IKEA att dra den överpackade vagnen till sin bil, jag ler åt kassörskan och skrattar lätt åt hennes standardfras om det hektiskta i julhelgen, jag önskar god jul och gott nytt år åt mina kollegor, jag ger korrekta vägbeskrivningar åt främlingar som förirrat sig och jag ringer polisen när någon blir överkörd.

Jag har förlorat mig själv.