The Oja Syndrome

Mattheten börjar tära på mig. Vaknar varje morgon med en kista ben i bröstkorgen.

Men, fake it 'til you make it! eller vad var det nu man sa?

Inte för att jag tror ett dyft på det tankesättet. "Med en positiv inställning..." my ass! Det enda som kan göra att någon faktiskt köper konceptet att låtsas sig till en verklighet är tyvärr dumhet. Ignorans. Visst kan man försöka ändra sitt sätt för att försöka skapa lite bättre förutsättningar, till exempel att inte komma till jobbet och gnälla hela jävla dagen över jobbet utan istället hålla käften och le åt de där korkade jävlarna som spyr ur sig värre dynga än muzaken. Då kanske man slipper förvärra miljön inför nästa dag.

Men det är i grunden en synvilla. Och förblir en synvilla.

Även om jag har viss tilltro till den kognitiva beteende-terapin tror jag inte att den fungerar på riktigt om man inte är riktigt tidigt ute med den. Är man en negativ jävel som är trött på livet vid 20-40 års ålder, ja, då finns det nog grunder till det; uppväxten. Går den att ändra i efterhand? Nej. Den kommer alltid att ligga kvar, därför blir den kognitiva beteende-terapin bara ett plåster för att dölja såret. Man präntar in ett nytt tankesätt som lägger sig ovanför det gamla, vilken alltid kvarstår.

Terapin handlar mycket om coping, och att hantera olika situationer rätt funkar inte alltid, så den gamla sidan kommer alltid att komma fram till ytan igen.

I slutändan handlar det om hjärntvätt.

Man vill ändra en person genom att lura den att den tänker på ett annat sätt än den egentligen gör.

I övrigt namngav jag ett nytt syndrom idag. The Oja Syndrome.

Har noterat att det finns en variant av hypokondri som kännetecknar sig i en abnormal övertygelse om och strävan efter en (neuro)psykiatrisk diagnos.

Jag håller just nu på att strukturera en diagnosbasis till DSM-V.