gapa stort

det tråkiga är att man ser dem i ögonen, kanske ler man lite, och nickar instämmande, men känner ingenting.
och det enda man egentligen hör är det gamla vanliga skrikandet och gapandet och svärandet som bara påpekar om hur intressant situationen skulle bli om man sket på bordet.
och att ingen annan hör.

off

den svåraste att acceptera var att det aldrig skulle bli bättre.

det blev ju ändå inte bättre när man accepterade det.

fabio

sen blev livet sådär skitnödigt och vem fan orkar bry sig, känslan av att vara en sönderknullad fabio lanzoni bland grisar går ändå aldrig över...