snö

snart är snön här.

fråga mig inte varför.

fantastiskt patetiskt

det är fantastiskt och samtidigt patetiskt hur en sådan liten sak kan konsumera hela ens tillgängliga kraftreserver.

man blir bara helt lamslagen...
och befinner sig alltid på ett tryggt avstånd.

no we can't

människor förändras aldrig.

och jag tänker: skriv det här inlägget i webdings.

och sen

sen tänkte jag; det här med att slicka någon i örat...?

verkar det verkligen som om det ska smaka gott?

var som lagrats i en mörk håla...;

sen slutade jag.

gapa stort

det tråkiga är att man ser dem i ögonen, kanske ler man lite, och nickar instämmande, men känner ingenting.
och det enda man egentligen hör är det gamla vanliga skrikandet och gapandet och svärandet som bara påpekar om hur intressant situationen skulle bli om man sket på bordet.
och att ingen annan hör.

off

den svåraste att acceptera var att det aldrig skulle bli bättre.

det blev ju ändå inte bättre när man accepterade det.

fabio

sen blev livet sådär skitnödigt och vem fan orkar bry sig, känslan av att vara en sönderknullad fabio lanzoni bland grisar går ändå aldrig över...